I’ve Got the Blues

Artikeln är under uppbyggnad och kommer att kompletteras!

De flesta jazzband, oavsett stilart, har väl någon form av blues eller bluesinspirerad musik på repertoaren. Det främsta syftet med den här undersökningen var från början att försöka kartlägga vilka bluesmelodier (av olika slag) som spelats in av traditionella jazzband (New Orleans, dixieland, swing…) och vilka ännu oinspelade som kunde tänkas ingå i en ny CD med Gota River Jazzmen. ”The Blues” var ett alternativ som dock tyvärr av olika skäl inte kunde förverkligas.

Under arbetets gång konstaterades skillnaderna men också likheterna mellan blues och religiös musik. Detta resulterade så småningom i boken Jazz at Vespers: Jazz och religion, som bl.a. redogör för vilka religiösa melodier som spelats in av jazzband – en motsvarighet till det ”havererade” bluesprojektet. En del av innehållet i den här uppsatsen är hämtat från avsnittet om blues i boken.

Denna artikel kommer att kompletteras och redigeras efter hand, bl.a. med en engelsk översättning.

Etymologi

       ”I wasn’t feeling well, in fact I have ye blues”

Substantivet blues ”nedstämdhet” förekom första gången 1741 i ett brev från Shakespeareskådespelaren David Garrick, medan adjektivet blue i betydelsen ”nedstämd” el. dyl. har använts i engelskan sedan omkring 1385. Ordet blues är sannolikt en förkortning av blue devils, demoner som antogs orsaka depression och sorgsenhet. Blues är följaktligen plural i engelskan, men kan även användas med verb i singular.

Första gången ordet blues förekom i tryckt litteratur i den aktuella betydelsen påstås ha varit 1807 då författaren Washington Irving använde uttrycket. Enligt vissa källor kommer blues från blue notes, ”blå toner”, men den termen är belagd först år 1919. De tidigaste exemplen på sånger där ordet blues förekommer i titeln är I have got the Blues today av Sarah M Graham och Gustave Blessner, publicerad redan 1850, Oh aint I got the Blues av A.A. Chapman, 1871, Billy’s Request. A Cure for the Blues av Billy Birch och W.F. Wellman, 1879 och I´ve Got De Blues av Smith & Bowman, 1901. Musikaliskt är dock ingen av dessa att betrakta som blues. Första exemplet på en melodi som liknar en blues (”near-blues”) är Rain Fall and Wet Becca Lawton som återfinns i Slave Songs of the United States., publicerad 1867. Den är visserligen en tolvtaktsmelodi, men uppfyller knappast övriga krav: egendomlig melodi och harmonik samt ett obegripligt innehåll. Karl Koenig i USA, som leder ett band som specialiserat sig på äldre jazz och blues mm, har gjort ett arrangemang på melodin. Hughie Cannon’s He Done Me Wrong (1904) är identisk med Frankie and Johnny, en ”proto-blues” av äldre ursprung, som publicerades 1918. One O’ Them Things (James Chapman – Leroy Smith) trycktes 1904. Den är närmast en rag, men innehåller bl.a. ett modifierat 12-takts bluestema och är alltså ännu en aspirant på ”Earliest Blues”… I Got the Blues (A. Maggio) publicerades 1908 och är det första exemplet på en blues (i musikalisk mening) där ordet också förekommer i titeln. Den består av flera temata, det första en tolva i dur, det tredje en moll-tolva, vilket är mindre vanligt.  Oh, You Beautiful Doll publicerades 1911. Versen är en tidig bluestolva!

Som exempel på ”genrebeteckning” är troligen Dallas Blues av violinisten Hart Wand tidigast. Både Dallas Blues, Baby Seals Blues (Baby F. Seals) och W.C. Handy’s Memphis Blues publicerades i tryckt form 1912.Baby Seals Blues har inget direkt 12-taktstema med rena bluesharmonier, men choruset har en modifierad variant. Memphis Blues skrevs redan 1909 som Mr Crump (politisk kampanjsång) men trycktes som Memphis Blues 1912. Melodin spelades faktiskt in redan 1914 (tre gånger!) med Victor Military Band, Prince’s Band samt Morton Harvey, som var den förste som sjöng in en bluesmelodi. Den sannolikt mest kända bluesen, W.C.Handy’s Saint Louis Blues publicerades 1914. Förutom två tolvtaktsteman innehåller den också ett molltema på 16 takter i en habanerarytm, som var på modet vid den tiden. En annan av Handy’s kompositioner, Joe Turner Blues, går tillbaka på en äldre folklig sång från 1890-talet om en grym sheriff, Joe Turney. Handy’s versioner av de egna bluesmelodierna (liksom de flesta övriga inspelningarna före 1920) var snabba, marsch- eller ragtime-liknande. Efter Mamie Smith’s inspelningar blev bluesen ofta långsammare, ”blåare”.

 1917 gjordes den första jazzinspelningen: Livery Stable Blues (Barnyard Blues) med Original Dixieland Jazz Band. Tidigare inspelningar räknas inte som jazz – musiken var inte improviserad. Frågan är dock hur mycket ODJB improviserade…

 Många öronvittnen berättar att Buddy Boldens band spelade blues runt sekelskiftet. Enligt trombonisten Harrison Barnes användes inte ordet blues utan sångerna kallades ”ditties”. Daniel Hardiehar gett ut en serie böcker om Buddy Bolden och hans tid. Där finns bl.a. en lista över melodier som Buddy Bolden lär ha spelat, hämtad från Gota River JazzmenCD06 ”Thought I Heard Buddy Bolden Play”.

Nationalencyklopedin anger att ordet blues är belagt i skrift i svenskan från 1930, men förekom tidigare i skivtitlar osv.

Vad är blues?

”There are moments when anyone setting out to discuss the blues must wish devoutley that the term had never been coined” (Humphrey Lyttelton, ”The Best of Jazz: Basin Street to Harlem”, sid. 61.)

 Detta citat inleder det omfattande kapitlet ”The Uniqueness of Blues” i Peter van der Merwes ”Origins of the Popular Style”, sid. 115, där författaren visar hur svårt det är att definiera begreppet blues. (Han anser själv att ”Bluesy Music” vore en bättre överskrift för kapitlet!)

Blues definieras i Nationalencyklopedin som en

”musiktradition med ursprung i den afroamerikanska kulturen i USA:s sydstater, i synnerhet Mississippi, Texas, Louisiana och Georgia…”

Blues är både en musikalisk form (t.ex. 12-takters blues) och ett musikaliskt språk eller känsla – ”blues feeling”. Den vanligaste definitionen är den formella: en melodi med tolv takter ordnade efter ett speciellt mönster. Den kom att uppfattas som den ”rätta” i och med W.C. Handy’s publicering av Memphis blues m.fl. på 1910-talet, och blev normgivande för senare stilar, men säger ändå långt ifrån hela sanningen.

Vissa forskare menar att det handlar om bluesskalor, ”blå toner” och bluesrytm. Dan Hardie stöder den definitionen, men framhåller svårigheterna:

”Musicologists have found it difficult to define the blues form, finding endless variations in structure and harmony, but seem to agree that two elements are essential: the blue notes, defined as a blues scale that incorporates the regular blue notes, and the complex syncopated African polyrhythms that have been noted in Black Church music and other related music.” (”The Loudest Trumpet”, s. 56, mer utförligt i ”Ancestry of Jazz”).

Peter Guralnick, kanske mest känd för sina Elvisbiografier, ger ytterligare exempel på afrikansk påverkan i The Listeners Guide to the Blues: användandet av stränginstrument, vokalteknik, t.ex. melisma där enstaka stavelser sträcks ut över flera toner, falsett m.m. Andra framhåller innehållet i texterna som det viktigaste. Blues ger ofta associationer till längtan, melankoli, fattigdom, olycklig kärlek, våld, förtryck o.s.v. En stor del av texterna handlar om sex, ofta i inte alltför förtäckt form. Paul Oliver har beskrivit de olika motiven i bluestexterna i boken ”Blues Fell This Morning – Meanings in the Blues”. Men det finns också bluesmelodier (främst tidiga s.k. ”proto-blues”) som snarast är ballader – texterna följer inte bluesens vanliga uppläggning med upprepning AAB och handlar om faktiska händelser (ex. Frankie and Johnny) i stället för personliga, oftast klagande uttryck. (Det finns dessutom melodier som är rena ”tolvor” men som saknar text, t.ex. de flesta melodierna i boogie-woogie-genren.) Rock and Roll-texterna följer sällan bluesmönstret, men melodierna är 12-takts blues, o.s.v. Van der Merwe ger exempel på en sång Every Night when the Sun Goes in, som säkerligen från början är en brittisk folkvisa, men vars text innehåller de ingredienser som kännetecknar blues:

”Every night when the sun goes in / I hang down my head and mournful cry”

Man kan egentligen göra allt till blues om man framför melodin med de musikaliska ingredienser som präglar bluesen. Nils Frykmans Nu är jag nöjd och glader är ju inte precis sorgsen, vare sig i melodi eller text, men kan ändå framföras som blues (Göta River Jazzmen CD 05 ”Swedish Hymns”). Ett ännu tydligare exempel är Rolf Wikströms version av Lydia Lithells Jag har hört om en stad ovan molnen (till rysk folkmelodi) från Frälsningsarméns CD ”En salig samling” (Festival FACD 012).

En utvidgning av begreppet blues av kommersiella skäl skedde på 10-20-talet då det blev populärt att kalla alla slags melodier för ”blues” utan att det finns den minsta antydan till bluesharmonier eller andra kännetecken, vare sig i melodi eller text. Några av de mest kända blues-titlarna hör till denna grupp: Basin Street Blues är ett exempel. Första inspelning Louis Armstrong 1928.

Kompositörer som Jerome Kern, Cole Porter och George Gerswin hakade på denna ”Tin Pan Alley”-trend med melodier som Left All Alone Again Blues, Blue Boy Blues och Yankee Doodle Blues. Gerswin använde även blueselement bl.a. i Rhapsody in Blue och Concerto in F. 1922 spelades inte mindre än 89 melodier med ordet blues i titeln in på skiva.

 Marshall Stearns, vars klassiska verk The Story of Jazz innehåller ett informativt kapitel om blues, skriver:

”From 1917 on, blues, near-blues and non-blues-called-blues penetrated our popular music…”

Ma Rainey, ”Bluesens Moder” sade sig ha hört blues för första gången år 1902 på en teater i St Louis. Hon tog till sig musikformen och gjorde den till sin egen.

 W.C. Handy påstår sig ha hört en musikant på en järnvägsstation i Tutwiler år 1903. Mannen spelade gitarr och använde en kniv som ”bottleneck” Melodin handlade om järnvägsknutpunkten Southern / Yellow Dog. Handy ansåg att det var ”the weirdest music I’d ever heard”. Enligt Handy var detta första gången han hörde en blues. Han kom ihåg händelsen och musiken och skrev senare Yellow Dog Blues.

Gerhard Kubik har ägnat en hel bok åt förhållandet mellan afrikansk musik och blues: Africa and the Blues. Sylviane Diouf, forskare med muslimsk – afrikanska frågor som specialitet hävdar i Muslim Roots of the blues att bluesen har muslimska rötter. Hennes teorier redovisas i en artikel av Jonathan Curiel i San Francisco Chronicle. Diouf jämför det muslimska böneutropet med Levee Camp Holler, som hon anser vara en tidig typ av blues från Mississippideltat för mer än 100 år sedan.

Göteborgssaxofonisten Gunnar Lindgren framför samma teorier i The Arabic Roots of Jazz and Blues (https://hsm.gu.se/digitalAssets/848/848795_The_Arabic_Roots.pdf)

En kontroversiell teori lanseras av den amerikanske musikern och musikprofessorn Willie Ruff: Den tidiga svarta amerikanska musiken påminner mycket om gaeliska psalmer, som kan ha tagits med från Skottland till Amerika!

Blues kan i viss utsträckning jämföras med andra musikformer som inte är direkt besläktade men som uppstått under liknande förhållanden. I Brainyencyclopedia beskrivs ett trettiotal genrer som är mer eller mindre ”blues-like” eller ”bluesy”:

”These are typically urban in origin, simple in instrumentation and featuring plaintive, melancholy vocals that emphasize the singer’s poor luck and, often, violent or criminal behavior.”

Anthropologen Joaquim Reis de Brito beskriver fenomenet:

”Thus, if we take together the Fado of Lisbon, the Tango of Buenos-Aires and the Rembetika of Athens, we will note firstly that all of them emerged a little before or after the middle of the 19th century in poor districts of the big port cities of the nascent industry, attracting people from the country or from abroad, and who were confined to a marginal existence. And if we look for other parallels in the development of these urban popular cultures, we will find them again: first, their obscure and repressed beginnings, then their discovery and appropriation by elements of the higher social classes, later their acceptance and admission by the establishment (often after their success outside of the native land) before ending as a subject of tourist explorations.”

Bluesens uppbyggnad

”In a way, the 12-bar form has been more of a curse than a blessing to blues, as it has simultaneously calcified people’s attitudes of what ”blues” is and made a lot of hacks think they can play the blues because the form is so simple”

Ovanstående citat från Audiogalaxy för tankarna till Carl Perkins’ uttalande: ”Hillbilly is a simple music, but it’s not easy to play it…”

Detta kan också appliceras på New Orleans-jazzen, som i mångas ögon / öron är alltför enkel, för att inte säga banal.

”Standardbluesen” är uppbyggd av tolv takter enligt följande mönster, där I betecknar grundackordet, ”tonikan”, IV betecknar fjärde ackordet, ”subdominanten” och V femte ackordet, ”dominanten”.

I I I I
IV IV I I
V V I I

I följande exempel utgår vi för enkelhetens skull från C-dur, oavsett i vilken tonart melodin är skriven. En vanlig ”C-tolva” ser alltså ut så här:

C C C C7
F F C C
G7 G7 C C

Variationer i andra takten kan förekomma (oftast F eller G7, men även andra ackord). Ken Colyer’s Going Home byter F i takt 6 mot G7, vilket ger en alldeles speciell effekt.

”Utvecklade” harmonier innebär t.ex. att takterna 8–9 ersätts med VI (A7) och II (D7).

C C C C7
F F C A7
D7 G7 C C

Även åtskilliga andra varianter förekommer, t.ex. 1. temat i Royal Garden Blues, där man har ackord IV i takterna 5–8. S.k. ”Basie-blues” har följande schema, som också kan varieras på många sätt.

C dm7 Co C gm7 C7
F F Co C dm7 C Co
dm7 G7 C dm C G+

I slutet av tjugotalet blev det vanligt att ersätta G7 i takt 10 med F. Detta blev sedan ett kännetecken för Rhythm and Blues och Rock and Roll, som ofta är rena ”tolvor”.

I den ursprungliga bluesen var formerna betydligt friare. Då var det inte så noga med att hålla ett visst antal takter – man berättade helt enkelt improvisatoriskt och det var inte alltid det ”gick jämnt ut” med takterna. Detta fenomen kan man främst finna hos vissa manliga bluessångare med eget gitarrackompanjemang. De kvinnliga bluesartisterna ackompanjerades ofta av jazzband eller -pianister där det krävdes en mer formell uppläggning.

Den ”puristiska” definitionen av blues som en tolvtaktare enligt ovanstående mönster medför vissa problem, som framgår av det inledande citatet av Humphrey Lyttelton. Saken kompliceras också av att tolvtaktsdefinitionen inte är heltäckande. Många bluesforskare anser att den tidigaste bluesen ofta hade förebilder bland engelska ballader. De hade ofta åtta, tio eller sexton takter. Make me a Pallet On the Floor och Careless Love tas ofta som exempel på blues som Buddy Bolden och Chris Kelly spelade. Båda är 16-taktare, men helt olika i ackordföljden. Äldre ”rural” blues hade ofta 16 takter, där andra raden i en ”tolva” upprepades.

Edna Johnsons I’m Drifting From You Blues är ett exempel på denna ackordföljd.

C G7 C C7
F F C C7
F F C C
G7 G7 C C

Muddy Waters’ Hoochie Coochie Man är en tolva med förlängd första rad.

C C C C
C C C C7
F F C C
G7 G7 C C

Leroy Carr’s How Long Blues är en åttataktare med följande mönster:

C C F F
C G7 C C

 Samme kompositörs Papa’s on the House Top har en annan uppläggning.

.C C C C7
F F G7 G7 C

En av de mest bluesiga 8-taktare som finns är Elvis Presley´s nästan identiska Heartbreak Hotel.

C C C C7
F F G7 C

Tolvtaktsschemat förekommer ibland (med vissa modifikationer) som del av trettiotvåtaktare, t.ex. första delen av Tishomingo Blues.

C F C C7
F F C C
G7 G7 C C
G D7 G G
C F C C
F F E7 E7
C E7 F Cdim
C G7 CG7 C

 ”Blue Notes”

”a variable microtonal lowering of the third, seventh, and occasionally fifth degrees of the major scale”. (Webster’s dictionary)

De ”blå” tonerna är ett av bluesens främsta kännetecken. Den tredje tonen i skalan (E i C-dur) sänks till ett Eb, eller rättare sagt, svävar mellan E och Eb, vilket gör att bluesen blir ett mellanting mellan dur och moll. Förhållandet är samma med den sjunde tonen, som svävar mellan H och Bb. Även övriga toner ”glider” i bluesen, en effekt som kan framkallas på de flesta instrument – dock inte pianoTanner förklarar ursprunget: Den västafrikanska pentatoniska skalan har varken den tredje eller sjunde tonen i den västerländska skalan. En sammansmältning mellan de båda skalorna resulterar i ”blå” toner.

Bluesinstrument

Samuel Charters beskriver i Nothing but the Blues hur en sångare i Gambia sjunger vad som kan vara en föregångare till blues, ackompanjerande sig på ett femsträngat instrument som på det lokala språket Wolof kallas halam. Instrumentet kom i sin amerikanska form att kallas banjo och var det instrument de första bluessångarna använde. När de första inspelningarna gjordes, hade banjon ersatts av gitarren. Enstaka artister som Papa Charlie Jackson, höll dock fortfarande kvar vid banjon.

Vid den första bluesinspelningen 1920 ackompanjerades Mamie Smith av ”Jazz Hounds”, en liten jazzgrupp med kornett, trombon, klarinett, piano och violin. Flera kvinnliga bluesartister använde jazzgrupper vid inspelningar under tjugotalet, medan de manliga sångarna oftast kompade sig själva på gitarr.

Sonny Boy Williamson introducerade munspelet som bluesinstrument 1937. Andra utövare är bl.a. Little Walter.

Den nutida bluesen är elektrifierad, ofta med sättningen gitarr(er), bas och trummor, ibland även  munspel och piano.

Bluesens stilar

Det har gjorts många försök att indela blues i olika stilar. Här är några:

COUNTRY BLUES är den ursprungliga, mer primitiva, spontana. Formerna är mer flytande (t.ex. Charlie Patton’s version av Magnolia Blues som bara innehåller ett enda ackord…).

CITY BLUES är mer planerad, arrangerad med standardharmonier o.s.v. Sångare som Muddy Waters och B.B. King finns i den här kategorin liksom de flesta bluesband med elektriska instrument.

CLASSIC BLUES (VAUDEVILLE BLUES) används ibland som namn på den blues som framfördes av kvinnliga sångare under 1920-talet, t.ex. Mamie Smith, Bessie Smith och Ma Rainey, med ackompanjemang av jazzband. Dessa fortsatte sedan spela blues (som inte alltid var blues…) På så sätt uppkom ännu en distinktion: vokal resp. instrumental blues. Den här typen av blues trängdes alltmer undan under tjugotalets sista år, och ersattes alltmer av soloartister, ”rural singers”, som i sin tur öppnade vägen för ”guitar evangelists”.

Charles Keil har i sin mycket intressanta Urban Blues en något annorlunda (och mer specialiserad) kategorisering, där han bl.a. har en huvudgrupp som just heter URBAN BLUES. Han anser också att SOUL MUSIC är en särskild kategori. Keil visar på de tekniska och musikaliska särdragen inom varje kategori.

Det finns också geografiska och andra uppdelningar i underavdelningar, som uppvisar mer eller mindre påtagliga särdrag i fråga om innehåll, utförande o.s.v. I Brainyencyclopedia och Blues Genres (se litteraturförteckningen) finns bl.a. följande avdelningar, som delvis stämmer med Keils:

AFRICAN BLUES, ATLANTA BLUES, BLUES-ROCK, BLUES SHOUTERS, BOOGIE-WOOGIE, BRITISH BLUES, CHICAGO BLUES, DELTA BLUES, DETROIT BLUES, HOKUM, JUMP BLUES, KANSAS CITY BLUES, LOUISIANA BLUES, MEMPHIS BLUES, PIANO BLUES, PIEDMONT BLUES, SOUL BLUES, SWAMP BLUES, TEXAS BLUES, WEST COAST BLUES och WHITE COUNTRY BLUES.

RHYTHM&BLUES var från början en samlingsbeteckning för det som tidigare kallades RACE MUSIC, d.v.s. musik av svarta artister för svart publik. Oftast används termen för den typ av musik som representerades av Louis Jordan & His Tympany Five (JUMP BLUES, slutet av 1930-talet), Chuck Berry m.fl. Man kan kanske lite grovt säga att R&B var den svarta motsvarigheten till ROCK & ROLL, men som alltid är det omöjligt att dra gränser. Little Richard räknas t.ex. som R&R-artist.

På 1960-talet uppstod SOUL MUSIC ur bl.a R&B. Encyclopaedia Britannica gör följande definition:

”Om Rock and roll, representerad av sådana artister som Elvis Presley, kan ses som en vit tolkning av Rhythm and Blues, är Soul en återgång till den svarta musikens rötter: Gospel och Blues.”   

I stort var bluesen de svartas musik, men det förekom naturligtvis också påverkan på vit folkmusik:

”Blues artists influenced poor white folk artists to such an extent that the earliest blues and country musicians often played the same songs in exactly the same ways, but record companies (even progressive) would classify the songs as ”race” music or ”hillibilly” music depending on the skin color of the musicians. As a result, we now call Jimmie Rogers’ ”Train Whistle Blues” a country song and Leadbelly’s ”Midnight Special” a blues song. Isn’t that great?” (Brainyencyclopedia)

Det finns ett ännu mer anmärkningsvärt exempel: De vita bröderna Austin och Lee Allen spelade in Chattanooga Blues och Laughin’ and Cryin’ Blues 1927. Av misstag gavs skivorna ut i Race Records-serien (Columbia 14000-) som bara innehöll svart musik. Skivorna sålde bra, men bröderna stämde bolaget eftersom de inte ville bli felaktigt tagna för svarta…

Det vita countrybandet Leake County Revelers spelade in i New Orleans på 20-talet. I deras repertoar fanns bluesmelodier som Leake County Blues och Lonesome Blues. Cajunband spelade bl.a. in It´s Tight Like That (Milton Paisant) och Far Away From Home Blues (Dewey Segura & Didier Hèbert). Det finns en vit bluestradition med artister som de nämnda Allen Brothers, banjoplockande Dock Boggs (Down South Blues, 1926), Frank Hutchison (Worried Blues) och duon Tom Darby och Jimmie Tarlton. (Birmingham Jail). Den störste Country-ikonen av alla, Hank Williams, ligger bakom klassiska bluesmelodier som Move It On Over och Honky Tonk Blues.

 Jimmie Rogers ackompanjerades på en av sina många inspelningar av Blue Yodel Blues av inga mindre än Louis och Lil Armstrong (som hade vissa svårigheter att se ett riktigt mönster i Rogers’ taktindelning…)

 Det finns i vissa kretsar ett starkt motstånd mot att vita musiker har ”tagit över” de svartas musik. Paul Garon beskriver detta utförligt i White Blues (http://racetraitor.org/blues.html)

Blues vs Gospel / Spirituals

Blues och Spirituals/Gospel har betraktats som en omöjlig kombination: “Blues is unholy, and sacred music unbluesy. (…) At least some would have it so.” (Mark A. Humphrey i Nothing but the Blues)

Den mest omfattande bluesdiskografin är samtidigt den största gospeldiskografin: Blues & Gospel Records 1890-1943. Det måste förstås finnas starka skäl för att göra en sådan kombination. En del facklitteratur tar både upp blues och gospel, t.ex. The Cambridge Companion to Blues and Gospel Music.. Det bör påpekas att de nämnda verken bara behandlar svarta artister; vita gospelinspelningar finner vi t.ex. i Country Music Records – A Discography.

 Eftersom bluesen i vissa religiösa kretsar betraktats som ”the Devil’s Music” har religiösa tolvtakters bluesmelodier länge varit ovanliga (undantag bl.a. Washington Phillips’ ”Denomination Blues”.) Däremot är likheterna påfallande mellan exempelvis Charlie Pattons blues och Blind Willie Johnsons gospel. Bluessångaren Patton gjorde f.ö. (i likhet med vissa andra bluessångare) en del religiösa inspelningar (10 av 52!) medan gospelsångaren Johnson aldrig ens nämnde ordet blues. Texternas innehåll skilde sig med andra ord påtagligt medan melodierna och sättet att framföra dem ofta var likartade. Termen ”Gospel Blues” eller ”Holy Blues” används ibland. Michael W. Harris lanserade begreppet ”Gospel Blues” i sin avhandling om Thomas A. Dorsey, The Rise of Gospel Blues.

Det finns många exempel på artister som stod med en fot i vartdera lägret: Blind Gary Davis, Blind Roosevelt Graves (Woke up This Morning With My Mind on Jesus, Take Your Burdens to the Lord), Blind Lemon Jefferson (I Want to Be Like Jesus in My Heart), Blind Willie McTell (I Got Religion, Got to Cross the River Jordan) för att nämna några.

Sister Rosetta Tharpe bestämde sig för att satsa på såväl sakral som profan musik – med stor framgång. Hon medverkade bl.a. i John Hammond’s Carnegie Hall-konserter ”From Spirituals to Swing” 1938, där man blandade gospel, swing och boogie-woogie m.m. Hammond ville visa utvecklingen från den ursprungliga svarta musiken till den då aktuella swingen, men fick problem eftersom det handlade om svarta artister och en blandad publik. Han fick stöd av vänsterrörelser i USA som hjälpte till att finansiera arrangemanget.

Mahalia Jackson (1911-1972), vars gospelsång onekligen tyder på stark bluespåverkan, tog däremot helt avstånd från att sjunga blues, som hon ansåg vara hopplöshetens musik i motsats till den hoppfulla gospeln. Ändå har hon erkänt att hon var påverkad av bluesen. När föräldrarna inte var hemma satte hon på en skiva med Bessie Smithoch lyssnade om och om igen. Bessie var hennes favorit, men hon berättade aldrig för någon att hon lyssnade på henne.

 En baptistpastor i Chicago, Rev. Emmett Dickinson, spelade in ett par predikningar (utan musik) som utmanade den allmänna opinionen, ”Is There Harm in Singing the Blues” och ”Sermon on Tight Like That”. I den första berättade han om hur israeliterna gick över Röda havet: ”I don’t know what they sang, but I call that The Israelite Blues”. Berättelsen om Paulus och Silas i filistéernas fängelse kallade han ”The Jailhouse Blues”!

 Bluesinspelningar

 Redan under 1900-talets första decennium dokumenterades musiken i Mississippi och Georgia av Howard W. Odum. Inga av dessa cylindrar är bevarade, men texter mm dokumenterades av Odum i The Negro and His Songs (1925). En stor del av det som Odum samlade in kan gå under benämningen PROTO BLUES, en term som Paul Oliver lanserat.

 John H. Cowley kategoriserar i Nothing But the Blues de olika typerna av svart folkmusik som spelades in på ”fältet” under 20- och 30-talet:

Ballads (and ”outlaw” songs)

Barrelhouse songs (bawdy, jazz, minstrel, popular and ragtime)

Blues (and blues narratives)

Calls and hollers (some of which might be categorized as work songs)

Game songs (play party, ring play etc.)

Hymns (from the white tradition)

Spirituals

Square dances (or breakdowns, including reels and jigs)

Topical and protest songs

Work songs (for individual or gang work

 Dessa sånger framfördes mest av ”songsters”, ”string bands”, ”jug and washboard bands” m.m. Mycket av materialet ansågs inte lämpligt att ge ut kommersiellt. De bluesmelodier som spelades in av kvinnliga artister och jazzorkestrar fr.o.m. 1920 är i de flesta fall komponerade och tillrättalagda för ändamålet.

Crazy Blues (Perry Bradford) var den första vokala blues som spelades in (om man inte räknar med Morton Harvey!). Sophie Tucker var tilltänkt som artist men det blev i stället den svarta sångerskan Mamie Smith And Her Jazz Hounds som gjorde första inspelningen år 1920 (http://www.redhotjazz.com/msjh.html) . Detta var starten för ”the Blues Craze”, som varade under en stor del av tjugotalet. Antalet inspelade melodier med ordet blues ökade drastiskt några år men avtog efter hand. Under depressionen kom bara enstaka inspelningar.

1923 gjordes den första ”field”-inspelningen (d.v.s. utanför Chicago eller New York). Det var Lucille Bogan som i Atlanta framförde Lonesome Daddy Blues m.fl. I New Orleans fanns t.ex. inga permanenta inspelningsstudior under 1910-1920-talet. 15-17 mars 1924 satte OkeH upp en portabel studio i en musikaffär, Junius Hart Music Store, 123 Carondelet Str. Ett antal jazzorkestrar och sångerskor spelade in under de tre dagarna och under de ytterligare 12 ”field visits” som gjordes från 1924 till 1929. En mängd andra artister, både vita och svarta, inom områdena blues, cajun, gospel, country m.m. spelade också in – man stod bokstavligen talat i kö för att göra inspelningar. Se uppsatsen ”Recorded in New Orleans”. Document Records har återutgivit praktiskt taget alla ”Race Records”.

 Första ”rural blues”-artisten som gjorde kommersiell inspelning var Sylvester Weaver med Guitar Rag 1923. Första inspelningarna med manliga bluessångare kom följande år, bl.a. Daddy Stovepipe (som spelade in Sundown Blues i 6/8 takt) och Papa Charlie Jackson,  som höll fast vid den äldre traditionen att ackompanjera sin sång med banjo i stället för gitarr. Bland hans första inspelningar var Salty Dog Blues.

Under andra hälften av 1920-talet debuterade många av de stora manliga bluessångarna: Lonnie Johnson, Blind Lemon Jefferson, Blind Blake, Big Bill Broonzy, Charlie Patton, Son House m.fl.

Första ”Boogie-Woogie”- liknande melodin The Rocks av / med George W. Thomas spelades in 1923. Meade Lux Lewis Honky Tonk Train Blues kom 1927. Året därpå gjordes den första inspelningen med ordet ”boogie-woogie” i titeln: Pine Top Smith: Pine Top’s Boogie Woogie.

1933 började John Lomax och sonen Alan sitt banbrytande inspelningsarbete. Bl.a. upptäckte man Leadbelly i Angola Prison i Missisippi. American Ballads and Folk Songs utgavs 1934.

1938 spelade Lomax in W.C. Handy och samma år gjorde Jelly Roll Morton sina uppmärksammade inspelningar för Library of Congres.

Under swingepoken var bluesen fortfarande levande. Glenn Millers största hit In The Mood komponerades 1939 – en ren blues (som f.ö. var en kopia av Wingy Manone’s Tar Paper Stomp från 1930 http://www.redhotjazz.com/hotdogs.html.) Bluessångare framträdde ofta med större band.

Bebop och New Orleans Revival

Omkring 1940 inträffade två jazzhistoriska revolutioner. Båda riktade sig mot den kommersialiserade, slätstrukna swingmusiken men tog sig helt skilda uttryck. 1941 gjorde Charlie Parker gjorde sin första inspelning med Jay McShann. Hans solo på Hootie Blues pekade framåt mot be-bop – som till stor del byggde på 12-takts blues.

Den andra revolutionen blickade bakåt, mot musiker i New Orleans som varit bortglömda en tid. Bunk Johnsonoch George Lewisblev de stora ”ikonerna”. På inspelningen från november 1945 finns bl.a. Tishomingo Blues, som för mig blev inkörsporten till New Orleansmusiken, främst genom pianisten Alton Purnell. Han var en av många pianisterna i LOUISIANA BLUES-skolan. På hans kvartett-LP från 1958 finns många exempel.

1954 spelade Elvis Presley in That’s All Right, Mama och Bill Haley Shake, Rattle and Roll – blues som startade en ny era: ROCK’N ROLL. Hur blues kunde övergå till rock behandlas utförligt i Lars Lilliestamsavhandling Musikalisk ackulturation – från Blues till Rock. En studie kring låten Hound Dog. Vi följer utvecklingen från Big Mama Thornton till Elvis Presley.

Blues revival

Efter andra världskriget debuterade bl.a. Muddy Waters, Lightnin’ Hopkins, Howlin’ Wolf, John Lee Hooker och B.B. King, artister som spelade en stor roll i den revival som musikformen upplevde och som även fick betydelse för den brittiska bluesen med namn som Alexis Korner och John Mayall, samt inte minst för rockband som Rolling Stones och AC/DC.

Blues i Sverige

Den första svenska bluesinspelningen gjordes redan 1922, då Svenska Motorcykelklubbens Jazzorkester (sic!) spelade in Wabash Blues, visserligen ingen tolva men ändå… Arne Hülphers orkester spelade in St Louis Blues år 1936, medan den första svenska vokalinspelningen kom 1942: Marie Claire (pseudonym för Ann-Marie Thessing) sjöng in Aunt Hagar’s Blues.

”Tolvtaktaren är ju en hörnsten i både trad och dixie och redan på 50-talet gjorde artister som Povel Ramel och Owe Thörnqvist sina egna varianter av ”blues på svenska” om gräsänklingar och korvgubbar. Men om vi håller oss till den mer typiska svarta blues som emigrerade från Mississippideltat till Chicago, så dröjde det ett tag innan den fick fotfäste i Sverige. Det var först någon gång på 60-talet som svenska musiker satte igång att böja toner på elgitarr och munspel, delvis som en följd av popbandsexplosionen som fick ungdomsgårdarnas replokaler att genljuda av glada efterföljare till Beatles och Rolling Stones.”

(http://www.fridhammar.com/bluesradio.html)

1964 sändes Olle Helanders radioprogramserie ”I Blueskvarter” med bluesartister som han spelat in i USA. Ett urval har publicerats på CD.

Pianisten Per ”Slim” Notini bildade 1962 Sveriges första egentliga bluesband, Slim’s Blues Gang med bröderna Bill och Guy Öhrström på trummor resp. bas. En EP spelades in på Pirate Records 1963 men förblev dessvärre outgiven. På ett av spåren medverkar Lars-Ivar Edegran på gitarr.

Låtar:

Hey Hey Blues, Woman Blues Boogie, Oh Baby, Guitar Highway

Slim, Bill och Guy medverkade också på succé-LPn ”Blues Connection” med den munspelande ”Linkin’ Louisiana Peps” Persson.

Bland övriga svenska bluesartister kan nämnas Roffe Wikström, Claes Jansson och varför inte Cornelis Vreeswijk med Ångbåtsblues, kompad av Jan Johanssonstrio!

Sture Elldin blev 1981 nominerad till W.C Handy Blues Award i Memphis i kategorin Best Blues Instrumentalist of the Year. Han är även invald i Blues Hall of Fame som Master Blues Artist of Sweden, tillsammans med bl.a. Sven Zetterberg, Claes Yngström och Louise Hoffsten.

Blues i Göteborg

Peter Walmsley Back Water Blues                                                   NOTCD 205 (2017)

Recorded 1962-09-16, Hie Gou Judo Club, Kronhusgatan 27, Göteborg.

Peter Walmsley vocal, slide guitar, Tomas Ekström string bass, Hans Åsberg drums

WRONG DOIN’ WOMAN

YOU GOTTA GET YOURSELF A GOOD WOMAN

I’M CRYIN’ OVER YOU

BACK WATER BLUES

MEAN BLACK SNAKE

JUST A FEELING

BUNDLE UP AND GO

99 YEARS

MY FIRST PLEA

I Sverige fanns det 1962 knappast något allmänt intresse för eller kunskap om Chicagoblues, Deltablues eller annan folklig blues. Olle Helanders programserie “I Blueskvarter” sändes först 1964, och det dröjde ett par år innan den här musikformen blev etablerad. Det är därför dubbelt anmärkningsvärt att det gjordes en bluesinspelning i Göteborg redan 1962, därtill med blandad besättning, sannolikt den första i sitt slag i Sverige. Det har inte gått att få fram mer information om denne kanadensiske bluessångare och gitarrist, som jag hade tillfälle att höra då han var pausmusiker på Kåken på Kronhusgatan ett par lördagar 1962. De nio låtarna spelades in i våningen ovanför Kåken, där judoklubben Hie Gou höll till. En av medlemmarna var Charles Moberg, som var föreståndare på Kåken och som dessutom då spelade med Carnegie Riverboat Hot Six liksom Tomas, Hans och kornettisten Anders Linde, som gjorde inspelningen på en Tandbergbandspelare och nu har digitaliserat den.

Ett av de första bluesbanden i Göteborg var Gin House Group som bildades 1967 med Bernt Andersson hammondorgel o sång, Bengan Blomgren gitarr, Kjell Jansson elbas och Bo Rahmberg (senare Gunnar Petersson) trummor. 1968 gjordes en inspelning tillsammans med John Mayall som då gästade Globe Club i Nordstan.

Bernt var också medlem i Tottas Bluesband (och en uppsjö av andra konstellationer) De övriga år också fortfarande synnerligen aktiva i olika genrer.

Det finns tyvärr en tendens att olika genrer isolerar sig. I Göteborg finns Föreningen Classic Jazz för den äldre jazzen medan nyare jazzstilar fr.o.m. be-bop kan höras bl.a. på Nefertiti. Göteborgs Bluesförening höll tidigare till på Henriksberg men har numera S/S Marieholm som bas (en gemensam nämnare med Classic Jazz!).

Alla ställena har sin publik och det är ytterst sällan som jazzfolket lyssnar på de många bluesband som finns i staden och vice versa. Bluesen är fristående från den traditionella jazzen, även om det bl.a. vid Alingsåsfestivalen förekommer bluesband. Att jazzmusiker i den traditionella skolan spelar med bluesmusiker och vice versa torde vara sällsynt. ”Det är ju inte jazz” invänder kanske någon, men det finns många gemensamma drag och rötterna är samma.   Bluestolvor förekommer i många olika jazzstilar. Både Ken Colyer och Chris Barber samarbetade med bluesmusiker. Själv har jag haft det stora nöjet att vikariera i munspelaren Sture Elldins band, men ett sådant gränsöverskridande hör till ovanligheterna. Däremot fanns det tidigt tätare band mellan blues och modernare jazz. Bernt Andersson berättar: ”Vi hängde också redan då en hel del nere på Jazz Artdur på Lilla Klädpressaregatan i Östra Nordstan och Gunnar Lindgren bjöd in oss till flera bluesjam under 68/69, vid några tillfällen med Peps Persson som gäst. Vi spelade också på konserter arrangerade av Föreningen Jazz i Göteborg på bl.a. Stenhammarsalen och på utomhusscenen vid Näckrosdammen.”

Det finns ännu ingen samlad historik över bluesen i Sverige i allmänhet och Göteborg i synnerhet. Den traditionella jazzen i Göteborg finns dokumenterad i Down by the Riverside. Bluesen i Göteborg borde verkligen också vara värd en dokumentation!

Bibliografi

Abbott, Lynn and Seroff, Dough: ”They cert’ly sound good to me”… New Perspectives on the Blues: American Music, Winter 1996.

Charters, Samuel: The Poetry of the Blues, 1970

Charters, Samuel: The Country Blues rev. 1975

Charters, Samuel: The Roots of the Blues, 1982

Cohn, Lawrence: Nothing But the Blues, 1993
Cone, James H.: The Spirituals and the Blues: An Interpretation, 1992

Curiel, Jonathan: Muslim roots of the Blues. The music of famous American blues singers…, San Francisco Chronicle, August 15, 2004

Cusic, Don: The development of gospel music, i ”The Cambridge Companion to Blues and Gospel Music”

Davis, Francis: The History of the Blues, 2000

Epstein, Dena J.: Sinful Tunes and Spirituals, 1977

Floyd Jr, Samuel: The Power of Black Music, 1995

Guralnick, Peter: Feel Like Going Home. Portraits in Blues and Rock ‘n’ Roll, 1971, 2003

Guralnick, Peter: The Listener’s Guide to the Blues, 1982

Handy, W.C.: Father of the Blues, 1970

Hardie, Daniel: The Loudest Trumpet, 2001

Hardie, Daniel: The Ancestry of Jazz, 2003

Harris, Michael W.: The Rise of Gospel Blues: The Music of Thomas A. Dorsey in the Urban Church.

Heilbut, Anthony: The Gospel Sound, Rev. edition, 1985

Helander, Olle: Jazzens väg. 1958

Keil, Charles: Urban Blues, 1991

Kubik, Gerhard: Africa and the Blues, 1999

Liliestam, Lars: Gehörsmusik. Blues, rock och muntlig tradering. Gbg. 1995

Liliestam, Lars: Musikalisk ackulturation – från Blues till Rock. En studie kring låten Hound Dog.

Lindahl, Erik: Blue shots, 2008

Lomax, Alan: The Land where the Blues Began, 1993

Murray, Albert: Stomping the Blues, 1976

Odum, Howard W: The Negro and His Songs, 1925, nytryck 1969

Oermann, Robert K.: America’s Music. The Roots of Country, 1996

Oldaeus, Per: Professor Longhair – a Scrapbook, 2014

Oliver, Paul: The Story of the Blues, new edition 1997

Oliver, Paul m.fl.: Yonder Come the Blues, 2001

Oliver, Paul: Blues Fell This Morning. Meanings in the Blues, 1960

Oster, Harry: Living Country Blues, 1969

Russell, Tony: The Blues from Robert Johnson to Robert Cray, 1997

Salzman, Eric and Michael Sahl: Making Changes, 1977

Santelli, Robert: The Big Book of Blues, rev. edition 2001

Scarborough, Dorothy: On the Trail of Negro Folk Songs, 1923, 1969

Shirley, Kay and Driggs, Frank (ed.): The Book of the Blues, 1963

Stearns, Marshall: The Story of Jazz, 1956

Storm Roberts, John: Black Music of Two Worlds, 1972

Tracy, Steven C: Write Me a Few of Your Lines. A Blues Reader, 1999

Wald, Elijah: Escaping the Delta. Robert Johnson and the Invention of the Blues, 2004

van der Merwe, Peter: Origins of the Popular Style. The Antecedents of Twentieth-Century Popular Music, 1989

Wardrow, Gayle Dean: Chasin’ That Devil Music. Searching for the Blues, 1998

Warren, Gwendolin Sims: Ev’ry Time I Feel the Spirit, 1997

Work, John W.: American Negro Songs, 1940

Wyman, Bill: Bill Wyman’s Blues Oddysey, 2001

Wågerman, Ingemar: Down by the Riverside 2010

Wågerman, Ingemar: Jazz at Vespers 2013

Wågerman, Ingemar: Alton Purnell Discography 2017

Young, Alan: Woke Me Up This Morning, 1997

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: